Intervju med Kjell Blomberg

Apropå mitt inlägg om Kjell Blomberg och att han var en rätt anonym formgivare, så lyckades jag hitta en intervju med honom när han arbetade med formgivning av lampor åt Lampan (Form nr 3, 1965). Jag tänkte det kunde vara kul att återge den här! En stor del av numret handlar dessutom om belysning, så är ni intresserade av detta så ska ni kolla om ni kan hitta detta nummer!

Återgivet ur tidningen Form.

Lampan i Fåglavik

– Man måste veta vad man vill. Vet inte vi det, kan inte andra veta det åt oss, hävdar Kjell Blomberg, formgivare på Lampan i Fåglavik och en drivande kraft bakom den utveckling som gjort företaget till ett av de mer hedervärda på mässan. Orden har något självklart över sig, men är definitivt inte självklara i en så ”risig” bransch som armaturernas, där modevindarna ilar omkring.

Lampan är ett ungt företag, relativt litet med ca 25 man anställda och en omsättning på ungefar 1 200 000 kr och en tillverkning av 60 000 lampor. En duktig driftschef, Olle Olsson, är roten och upphovet till den nya linjen och han hade lagt grunden för samarbetet, när Kjell Blomberg 1962 fick kontakt med fabriken. Då hade man visserligen redan en formgivare, men en som ritade en kollektion på sitt kontor och sände till Fåglavik. Det gav knappast företaget den linje att gå efter som man måste ha, anser Kjell Blomberg.

– För att ge företaget en profil började jag – inte med lampor, utan med att rita brevpapper och firmamärke som var företagsmässigt. Jag visste då så lite om lampor. Såg rent estetiskt från borjan. Skar bort det undermåliga och ritade ett betydligt mindre antal som ersättning. Konstaterade att man behöver en arbetsfilosofi, en medvetenhet om vad man vill göra för saker.

– Och att det måste finnas en mening med varje sak. Inte heller kan formgivningen kopplas loss fran företagets politik i övrigt. Den estetiska sidan är inte minst viktig.

– Det är för lätt att göra lampor nu. Man bara sätter en skärm på en glödlampa. Men det räcker inte. Problemet är större än så. Det behövs en mängd forskning kring belysningsproblemen. Vi har följt Slöjdforeningens utredning och byggt provrum enligt VDN:s normer och skaffat mätinstrument. Vi gör modeller och provar alla lampor. Det har hjälpt oss en bit på väg, men andå vet vi att vi bara är i början.

– Vi skulle spräcka oss nu om vi krävde att en hel kollektion skulle genomsyras av våra bästa ambitioner. Vi har t.ex. nu en lampa som kostar ca 10 000 i forskning, bearbetning och tillverkning. Det vill till att vi verkligen säljer den. Om vår medvetna tillverkning möter köpmotstand, faller så mycket annat för oss. En viss gräns sätter också industrins möjligheter. Vi kanske kan komma fram till en utmärkt lösning på exempelvis en sänglampa, men den går inte att få fram till rimligt pris och med de tekniska resurser som står till förfogande nu.


10. Ur Lampans katalog 1961. 11-13. Exempel på företagets nya ansikte, formgivare Kjell Blomberg.

– Förra året kom en ny formgivare in i bilden, Per Sundstedt, nyexaminerad från Konstfacks metallfack. Han fick en uppgift av oss redan på skolan för sin examen. Han är uppfinnare och estet och därigenom utomordentligt väl lämpad för så tekniska saker som belysning. Han har sin tyngdpunkt i utvecklingsarbetet och därigenom kompletterar vi varandra utmärkt. Jag är ju snarast en konsthantverkssjäl.

– Den utveckling vi syftar emot kommer att ta tid. Nu är 10-15 % av produktionen av den framåtblickandetypen. Det väsentligaste nu är att vi är konsekventa i en riktning. Gör vi fel så vet vi vad vi skall ändra. Vi tar avstånd fran nyhetsjäktet. Vi har en plattform att stå på. Vi har arbetat fram en mycket bra maskinpark. Vi
är ett sammansvetsat team och arbetar mycket bra ihop.

– Vi är samlade kring en idé och vi har riktlinjer för utvecklingen. Ett exempel: vi har inte så mycket pengar för PR-verksamhet. Vi har därfor beslutatatt inte huvudlöst satsa dem på reklam här och där utan vi nöjer oss tills vidare att använda pengarna på att göra så snyggt ifrån oss som möjligt på mässor och andra större framträdanden.

– Nu finns alla förutsattningar för en bra svensk lampindustri – de tekniska möjligheterna, en medvetenhet oeh ett vaknande intresse för god belysning. En följd av det blir sakerligen en självsanering i branschen. De som rustar nu kommer att klara sig bra. De som trevar efter en okritisk publiks modenycker kommer att falla bort. (Det sägs t ex om Braun att de kanske inte säljer så mycket på varje plats, men att de säljer över hela världen. Det finns en köpmedveten kategori människor, som det till sist lönar sig att satsa på.) Vi känner nu att vi kan börja på allvar och uträtta något.

Formgivare: Kjell Blomberg – en doldis?

Kjell Blomberg (1931-1989)

Kjell Blomberg föddes i Stockholm 1931 och fick sin konstnärliga utbildning vid Konsfacksskolans högre konstindustriella gren. Efter en praktikanttid vid Arabia anställdes han vid Upsala-Ekeby 1953, där han framförallt kom att arbeta med modeller för kollektioner och mönster för Gefle och Karlskrona. Även Ekebyfabriken tog tillvara hans mönsterkänsla för kakelplattsproduktionen. Exempel på hans produktion vid Ekeby är skålar och vaser i serierna Amarillo och Prisma i stilren form.



Dekoren ”Pigg” (form Percy), Gefle porslinsfabrik



”Conga”, B1, Gefle porslinsfabrik, 1956-



”Mangania”, B2, Gefle porslinsfabrik, 1956-



”Prisma” nr 7008 och 7009, Upsala-Ekeby, 1955-56



”Amarillo”, Upsala-Ekeby, 1955-56

Blomberg deltog även i arbetet med offentlig utsmyckning och har så t ex gjort väggreliefer åt Fröslundaskolan i Eskilstuna. Han lämnade Upsala-Ekeby 1957 för att gå vidare till Gabrielverken i Timmernabben.





Fisk, Gabriel, efter 1957



Köksserie och servis, ”Solliden”, Gabriel, efter 1957

Kjell Blomberg var även glasformgivare och producerade en del för Gullaskrufs glasbruk. Kjell Blomberg var verksam vid bruket från 1954-1977 som konstnärlig ledare. Han formgav bl.a. serierna Vineta och Stellaria, men också en hel del annat! Personligen tycker jag allra bäst om hans tidiga produktion, nedan kan ni se några exempel, men även 60-talsproduktionen är fin!











”Spets”, Gullaskruf



Trioflora, KB 65/15, Gullaskruf, 1965



Blomglasserie, KB 63/x, Gullaskruf, 1963



Blomkule-serie KB 63/36, 1963

Även bland de senare föremålen finns godbitar, t.ex. prydnadsserien ”Hepp” eller ”klotheppar” som de också kallas, från 1971.



Hepp, ”Uggla”, Gullaskruf 1971



Hepp, ”Broms”, ”Hjärta”, Gullaskruf 1971



Hepp, ”Blomma”, Gullaskruf 1971



Hepp, ”Broms”, Gullaskruf 1971



Hepp, ” ”, Gullaskruf 1971

Jag har faktiskt lyckats hitta en sådan själv (ser ut som de blå med ringar/prickar, men min är röd, se bilden nedan!

Printura-serien från 1969 är en fantastisk serie som inte alltid är så enkel att hitta till vettiga priser. Jag glömde tyvärr bort en fin vas som nyligen gick på Tradera för en rimlig summa…men det kommer fler tåg!







Kjell Blomberg ritade även många armaturer av olika slag för Lampan och för Örsjö, här kommer några!



Lampfot, Lampan





Kökslampor, Örsjö

Till sist en intressant artikel om Kjell Blomberg som jag hittade på form 1900!

Värme dold i svalka

Julstjärnan låg i en frigolitkartong med gul klistertejp från Gullaskrufs glasbruk. Äntligen hade jag hittat ett helt exemplar av den där lustiga stjärnan som med sin plåtiga kropp påminde om en ventilöppning omgiven av ett gäng knubbiga småstjärnor i glas. På asken stod det: ”Design Kjell Blomberg”. Det lät bekant, ändå diffust. Vem var det? Vad hade han gjort? ”Kjell Blomberg, ingen aning”, sade handlaren som sålde julstjärnan.

Kjell Blomberg var en av de där arbetsamma, sympatiskt lågmälda formgivarna som aldrig fick egen strålglans. Han arbetade, löste sina uppgifter, lärde ut sin kunskap och lämnade sakerna bakom sig vid sin död. Många har säkert Blomberg-saker hemma, men få bryr sig om vem som ligger bakom de där dessertskålarna i rött pressglas, tulpanlika pokaler i rökfärgat eller lila, kurviga mörka vaser och anonyma 1950-talsfat från Upsala-Ekeby.

Uppgifterna om honom är knapphändiga, sakerna ofta anonyma. Ändå finns det något som gör att man gillar Kjell Blomberg. På en bild liknar han en av de där arbetsmyrorna från välfärdssverige: en välkammad man i trenchcoat, han kunde vara tjänsteman på regeringskansliet eller en av ingenjörerna på SAAB, med portföljen full av ritningar till noshjulet på JA 37 Viggen.

I tidningen Form som skummar grädden av tidsandan dyker Kjell Blomberg på 1960-talet upp som ett namn i annonser från Gullaskruf, inget mer. Andra glasformgivare som Lars Hellsten, Bengt Edenfalk och Bo Borgström marknadsförs stort och bildmässigt genom helsidesannonser och artiklar om glaskonst. Det är ett ungt språk, det är t-shirts och uppbrott, men Kjell Blomberg är inte med. Hans namn kopplas istället till ”eldpolerat pressglas”, glasfåglar, fat och skålar med stjärnor. Det är som om han vistades i en annan inte omskriven formvärld.

Han föddes 1931 och var alltså för gammal för att vara en av de unga vilda. Blombergs bidrag till 1960-talet var istället att förnya pressglaset, som höll på att somna in i en krusidullig mönstersömn. 1962 kom serien ”Vineta” som blev en stor framgång. 1968 ”Tiara” – traditionellt glas, men välbalanserat och hållfast i konkurrens med finska Iittala. ”Stellaria” är fyllt av stjärnor och ett av Gullaskrufts mest omtyckta pressmönster.

Kjell Blomberg blev aldrig ett av ”glasnamnen”, men väl en ”talangfull konstnär, som skickligt medverkat till att förnya Gullaskrufs produktion inom dess traditionella ramar med tonvikt på bruksvaran.” (”Svenskt Glas”, Wahlström & Widstrand 1991)

Hans insats förblev sval, aningen opersonlig, men med en sällsam hållbarhet. Man kan tänka sig att alla de som blivit vuxna under 1950-talet, Blombergs egen generation, den som inte föll för Beatles, popglas och nylera, alla de som levde yrkesliv med småbarn i lägenheter och radhus, ingenjörerna, lärarna, den nya stora medelklassen som tyckte 1968 var lite barnsligt, de kunde tänkas gilla Kjell Blombergs formgivning.

Stockholmsfödde Blomberg började på keramiklinjen på Konstfackskolan 1949, under bland andra Sven-Erik Skawonius. Kjell Blomberg var frimodig och utåtriktad och var en av få elever som kunde hantera den blyge och tillbakadragne keramikläraren Edgar Böckman, som av de flesta uppfattades som kunnig, men tråkig. Blomberg gick ut två år senare och praktiserade på Arabia i Finland. Tillbaka i Sverige anställdes han 1953 som 22-årig konstnär på Upsala-Ekeby och dekorskapare för Gefle och Karlskrona porslinsfabriker.

Han gjorde mönster till kakel och dekorer, bland andra Gefles ”Äng” (1955-60) och ”Lido” (1957-61). Vid Upsala-Ekeby formgav han skålar och vaser, till exempel serien ”Amarillo”, svarta fat med målade ränder eller vaser av mera anonymt slag. Han gör inga större avtryck i någon av fabrikernas minnen, han är ett av namnen i utkanten, sorterat under ”övriga konstnärer”.

Det måste ändå varit bråda dagar för Blomberg vid mitten av 1950-talet. Han arbetade för tre olika keramiska fabriker från 1953 och blev året efter formgivare för Gullaskrufs glasbruk utanför Orrefors. Här hade man först producerat fönsterglas. 1926 köpte ingenjören William Stenberg bruket för att starta pressglastillverkning. Målaren och mosaikkonstnären Hugo Gehlin anlitades och skapade från 1930 Gullaskrufs glasprofil med organiskt sköna och livfullt assymetriska glas. Arthur Percy knöts till bruket 1950 och fick framgångar med bland andra pressglasservisen ”Reffla” (1952).

När Gehlin avled ersattes han 1954 av den unge Kjell Blomberg som ”stramt och elegant” arbetade vidare som konstnärlig ledare i Gehlins spår: samma färgskala, samma organiska uppåtsträvande former, prydnadsföremål och vaser. Blombergs glas flöt elegant i stil mellan 1920-och 1950-tal, lagom modernt, ändå traditionellt och lite högdraget i grönt, lila, indigo. Det fanns humoristiska inslag: sprithundar och flaskor som revolvrar, perfekt för gillestugan. Till H55 formgav han en serie brännvinskrus med gjutna dekorer och små prydnadsdjur, fiskar och hästar. Det signerade glaset är ovanligt, ibland står det Blombergs signatur med årtal, ibland Gullaskruf och KB.

Några år senare lämnade Kjell Blomberg sin post på Upsala-Ekeby för att bli formgivare av bruksgods och serviser för Gabrielverken i Timmernabben, dit han i perioder reste från Stockholm för att arbeta. Hans största succé var servisen ”Soliden”, det rustika, gult i gult-lergodset med en skön känsla av smält smör och solsken. Det är hans trivselgods, anpassat till det tidiga 1970-talets längtan efter rustika, hemtrevliga saker. Med tiden byggdes serien ut med massor av delar, bla till en glöggservis. ”Soliden” låg i produktion i ungefär tio år.

Hösten 1963 ersatte Kjell Blomberg sin gamle lärare på Konstfack, Sven-Erik Skawonius och undervisade i ”glasarbete”. Kanske var det umgänget med eleverna som ledde till att Blomberg i alla fall anammade en smula av den lekfulla tidsandan. Gullaskruf-serien ”Printura” (1969) är nätmönstrade, charmiga blomklot och hans ”Lucifer”-glas närmar sig popen.

Prydnadsserien ”Hepp” (1971) är mycket tidstypisk: på avsmalnande fötter sitter runda bollar med olika emaljdekorerade motiv: läppar, ett öga, ett stiliserat uggeansikte eller ett guldhjärta. Andra bollar är träd och speglande emalj. ”Hepparna” finns i ungefär 15-20 olika varianter och är det spralligaste och mest rörande glas Kjell Blomberg formgav.

Under 1970-talet gick flera små glasbruk samman i de så kallade ”Kronabruken” som ändå gick i konkurs 1977. Samma år lämnade Blomberg Gullaskruf. Orrefors köpte glasbruket, och lät bland andra Lars Hellsten formge pressglas, innan verksamheten lades ner 1983. Några år på 1990-talet blåstes det nytt glasliv i Gullaskruf, men såsmåningom somnade hyttan in.

Efter Gullaskruf upphör de tydliga designspåren från Kjell Blomberg. På Gabrielverken berättar Lars Burmeister att han långt senare hört att Blomberg hade blivit sjuk och avlidit 1989. Han hade problem med sitt hjärta, så pass allvarligt att han på glasbruket hade smeknamnet ”Pumpen”.

Kjell Blombergs Gullaskruf-glas inväntar nu nya smakhorisonter. De pressade serierna ”Vineta” och ”Stellaria” och Gabriels ”Soliden” står kvar i hemmen och antikaffärerna. På Gabriel tog man häromåret upp den gula trivselkeramiken på prov. ”Den ligger lite i tiden”. Julstjärnan som han formgav sänder ett förvånansvärt trevligt sken ur sin strikta form. Kanske är det typiskt Kjell Blomberg, värmen ligger väl dold i svalka, i ”en egen speciell pondus”, som 150-årsboken om Konstfack beskriver hans formgivning.

(Källa: PE 2004-2005, Form 1900)

Finds of the weekend

Jag åkte till Järbo i fredags, nu var det ett tag sen sist, men det visade sig vara ett bra drag! Tyvärr kan jag inte visa det största fyndet ännu, men lite plock blev det utöver detta fynd!

En såskanna, Pigg från Gefle
Ett fat till servisen Kalypso från Gustavsberg av Karin Björqvist. Nu har jag 6 st kompletta koppar med fat! Tillsammans 20 kr.
En liten UE-skål, ”Rött band” med lite småskador, 5 kr.



På vägen därifrån stannade jag på en loppis i Storvik och köpte det fina lilla ”röksetet”, ”Singoalla” heter dekoren och det är Lillemor Mannerheim för Gefle (tom stämplad under), 25 kr gav jag för det. Har några stycken såna nu även om jag gav bort några…

Inka-koppen utan fat köpte jag på Myrorna under veckan, en femma. Inka är en Gefle-kopp formgiven av Berit Ternell, den kan ha gröna eller bruna fat. Inka tillverkades mellan 1966-67, vilket ju innebär att den borde vara ganska ovanlig. Jag har dock haft såna koppar flera gånger och sett dem ännu oftare än så, så vem vet…

Igår åkte jag en runda till Borlänge, hittade dock inte så mycket, en liten ISI-kub, Gullaskruf, ett svartvitt fat som jag tyckte var snyggt, tyvärr verkar fläckarna inte gå bort…jo just det, ett fat av Munk (Enköping) hittade jag med, 25 kr.

I Bäsna mellan Gagnef och Borlänge brukar Lions ha loppis några gånger om året, jag har aldrig varit där förut, men ska nog åka dit igen för man veta aldrig vad som kan dyka upp 🙂 Kolla in fynden! Man fick själv komma med förslag

En assiett från Gefle, ”Fix”
3 st tekoppsfat Gefe ”Lagun”
En träljusstake 50-tal
En Terma-kanna, Stig Lindberg Gustavsberg
En snygg teak/glaslampa!
Summa 100 kr…

En kille jag träffade på hade full koll på läget, det tog honom 10 minuter att plocka ihop 2 stringhyllor, en Koboltkoppar utan fat från Gustavsberg, Sally-burk, lampa, färgade glas, en Arabia Krusbär-burk (jag skippade den då den var krackelerad inuti) mm mm. När jag då såg faten och assietterna till kopparna i ett hörn, plockade jag ihop dem och gick fram och räckte över dem till honom och sa, varsågod, här är faten och assietterna 🙂 Han tackade, jag betalade för mina grejer och gick ut, kollade om lampan jag sett ute när jag stod i kö fanns kvar, vilket den gjorde så det var det sista jag köpte! Gissa om man kan göra fynd på ett sånt ställe!

I dag var vi på en liten tur för att testa campingbordet (ja, jag vet det är lite larvigt av mig, men nostalgin flödade, camping på 70-talet vet ni :-))
Vi stannade till vid Toftbyns antik mellan Falun och Enviken, som har öppet lördagar och söndagar under sommaren, där blev det några fynd minsann!

En liten lila Erkersskål från Kockums (30 kr)
Två tefat Lillemor från Gefle (10kr/st)
några svarta blomfat (5kr/st)
en snygg ullfilt (100 kr)


Sen köpte barnen var sin glasfågel från FM Marcolin, Ronneby. Dottern samlar på glasdjur och sonen ville ha en likadan…

Elsborg – en loppisoas

En dag på Elsborg = loppisfynd!

Jag började rundan på Timmervägens loppis, där köpte jag en Åseda-vas i grönt och två Rörstrandskoppar ”Cuba” i RH-modell, likadana som jag har sen tidigare. Utanför loppisen köpte jag en ISI ishink.

När jag sedan traskade ner till Elsborg blev första stopp hos en barnfamilj som gjorde en rensning, riktigt trevlig start!

Denna fåtöljen matchar en liknande som vi har hemma, 50 spänn var väl schysst?
Utöver detta blev det en ”arbetsbänk” med en massa verktyg till lilleman och en Sacco-säck till dottern, ingen av delarna med på bild.

Jag stannade på några ställen utan lycka, men sen slog jag till hos en familj som rensade grejer ur lådor som dom haft stående länge. Jag köpte en liten blå glaskanna som är från Åfors, 1960-tal, formgiven av Bertil Vallien, ett litet UE-fat ”Trio” av Hjördis Oldfors och en vas som jag tror är från Gullaskruf, en Percyvas.


Hos en dam köpte jag två originalförpackningar med skålar och assietter från Rihimäki, design Aino Alto och ett litet Iittala-snapsglas ”Paadar”. Nästa stopp blev det en ISI-vas, petrolblå!


En dam och en herre sålde delar i Rörstrands Taverna några uppläggningsfat, en tillbringare och en såskanna, men nästan alla delarna var i risigt skick, utom just det största uppläggningsfatet, så jag slog till!

Jag köpte en väldigt fin lampa, vilket nog var största fyndet under förmiddagen! En 50-talslampa med tre kupor med tunna linjer. Perfekt skick var den och priset var det inte mycket att snacka om!

Vad gick kalaset på då?

Om man räknar bort barnens prylar så blev det ca 500 kr för rubbet!