Det där med krackelerat porslin…

Zebra krack_2
Förra helgen satt jag vid middagen på Geflekeramikens årsmöte och diskuterade varför det verkar vara så stor skillnad på kvaliteten hos Gefles porslin. Om man ser på t.ex. Zebra-kopparna så kan vissa var fina medan andra är totalt krackelerade och ofta bruna och fula.

Jan Trost
Jan Trost

I diskussionen med Jan Trost,  son till Gefle porslinsfabriks chefsdekoratör Eugen Trost, hävde jag fram min teori om att det var sämre kvalitet i början av produktionen av flintgods på bruksporslin och att produktionen sedan successivt förbättrades. Han ville dock inte köpa detta rakt av utan berättade historier om hur det i praktiken fungerade med tillgången till råvaror och hur detta påverkade kvaliteten på gods och glasyrer. Fadern Eugen var oerhört irriterad över att det inte gick att få jämn kvalitet,  man hade svårt att ställa krav på leverantörerna av porslinslera och sand till glasyren,  så även om Trost visste tidigt hur man skulle få till ett bra resultat,  så satte råvarorna käppar i hjulen…

Eugen Trost
Eugen Trost

Det är ju dock möjligt att man fick till detta med åren, jag tycker ju personligen att man sällan hittar lika medfarna föremål i produktionen på 60 och 70-talen, men detta kan ju också bero på att man delvis gick över till sk. vitroporslin på vilket glasyren hade bättre vidhäftning…

Birger Kaipiainen – en främmande fågel?

Form_1957_7-10_Page_83red2
Birger Kaipiainen, föddes 1915 i Björneborg i Finland. Kaipiainen studerade 1934-37 vid Konstindustriella läroverket i Helsingfors och fick 1937 anställning på Arabia Porslinsfabriks konst- och hantverksavdelning, där han var verksam fram till 1954 parallellt med en utlandsvistelse efter andra världskriget då han arbetade på Richard Ginoris Porslinsfabrik i Florens.

250px-Birger_Kaipainen

Kaipiainen arbetade efter Italien-vistelsen som formgivare för Rörstrands porslinsfabrik i Linköping fram till 1958, då han återvände 1958 till Arabia och blev kvar till sin död 1988. På Arabia gjorde han figuriner, reliefer, fat och bruksporslin. Hans arbeten för både Arabia och Rörstrand var inspirerade av bysantinsk och italiensk renässanskonst, ofta med frukter, blommor och fåglar.

Form_1957_7-10_Page_84red2

Form_1957_7-10_Page_87_red
Rörstrand

Fågelrelief Rörstrand_red
Rörstrand

Även på Rörstrand gjorde Kaipiainen främst figurer och figuriner, men även reliefer och fat.

Enligt vad som framkommer i Antikvärldens artikel om Kaipiainen beskriver författaren Ann Marie Herlitz-Gezelius Birger Kaipiainen som ”fåordig och komplicerad, ville vara nära och ändå inte. Men ibland släppte han loss, som under en utställningsturné till Köpenhamn då det var dagar och nätter av fest”. Gezelius citerar också Rörstrands konstnärlige ledare Carl-Harry Stålhane, som avslöjar att Kaipiainen ofta var nattgäst: ”han kunde sitta i timmar vid pianot, han ville inte gå hem, ofta somnade han in på soffan”.

Kaipiainen med formgivarna på Rörstrand
På besök hos Carl Harry Stålhane, våra käraste formgivare är på plats, Sylvia Leuchovius, C-H Stålhane, Birger Kaipiainen, Hertha Bengtsson och Marianne Westman.

Blomfat

Blomfat2
Rörstrand

Grönt ansiktsfat

Kaipiainen_madonna-iso

Ansiktsfat Rörstrand_red
Rörstrand

Han deltog under sin tid på Arabia vid flera uppmärksammade utställningar runt om i världen. Kaipiainen formgav även bruksporslin för industriell produktion, bland annat den kända Paratiisi med motiv av frukter och blommor (1969-). Seriens produktion återupptogs också 1987. Av sin samtid kallades han ”keramikens mästare” och ”dekorationskonstens obestridde härskare”.


Arabia Paratiisi

Vid 1951 års Milanotriennalen belönades han med ett hedersdiplom och vid Triennalen 1960 med ett grand prix för sina surrealistiska keramikfåglar. Han fick av guldmedalj vid världsutställningen i Montreal. 1982 erhöll han Prins Eugenmedaljen.

Form_1957_7-10_Page_82red
Keramikfåglar, 1957

Kaipiainen belönades med professorstitel vid två tillfällen, 1977 och 1981. Han fortsatte han sitt arbete som frilans för Arabia efter han fick sin konstnärspension fram till sin död i juli 1988.
KaipiainenBirger_

Birgers föremål är signerade ”Birger Kaipiainen” eller ”Kaipiainen”.

Källor:

Wikipedia
Signaturer.se
Antikvärlden, nätartikel
Tidningen Form, 1957.

Gösta Sigvard – en fartkille som tänker på formerna

Formgivaren Gösta Sigvard arbetade på Lindshammars glasbruk mellan åren 1965 – 1980. Jag vet inte mycket om honom, men känner till en del av hans produktion för Lindshammar. man brukar kunna hitta en hel del på loppisar och second hand, mycket är serier som storligen producerades i större mängd och under lång tid, men det finns även mer unika saker som jag själv aldrig stött på, men som ni kan se på bilderna som jag hittat i tidningen Femina från 1968!

GöstaSigvard2
Hemma vid ritbordet…

Sigvardglas1
…gjorde han säkert dessa glas so jag faktiskt aldrig sett!

GöstaSigvard
En unik skål, tycker den verkar fin, lite speciell!

Sigvardglas2
Denna känner man ju igen, men då oftast i den blå färgen som på glasen ovan!

GöstaSigvard3
Fartkille som tänker på formerna, tja, det var onekligen lite annan stil på reportagen förr… 🙂

Tack till Fåglarna för underlaget i form av tidningen som dök upp i min brevlåda för ett litet tag sedan!