Jag är ju född i Umeå och växte upp där på 70-talet innan familjen 1978 byggde villa ca 5 mil från stan. Jag tänkte visa lite var jag bodde och berätta lite runt det.

Från 1970-73 bodde vi på Korpralsvägen 32 på Teg, den stadsdel i Umeå som jag förknippar mig själv med mest av allt!

Jag bodde i huset till höger, på femte våningen…mitt livligaste minne där var när jag satt med benen och dinglade ut genom fönstret. Det var inte så populärt har jag hört av min mor i efterhand, själv minns jag bara själva dinglandet. Minnet är en lustig sak, väldigt selektivt. Jag kommer ihåg ytterst lite från mina första år, men detta och några andra detaljer som att morsan dammsög upp mitt Lego när jag inte ville plocka upp från golvet, likaså kommer jag ihåg att jag byggde med Meccano hos en äldre granne, det luktade konstigt. Är det någon som minns Meccano förresten..?

1973 flyttade familjen till Bölevägen 13 någon kilometer från där vi bodde först.

Vi bodde i entrén längst till höger i det mittersta huset, 13A. På den tiden var det bara två våningar och platt tak, man ser ju att den tredje våningen byggts på i efterhand.
Det var jag, min brorsa, mamma, pappa och ett gäng undulater. En gång försvann vår undulathona, alla var säker på att den flugit ut, men mamma vaknade av konstiga pip i sovrummet…
Kommer ni ihåg såna där kompletta säng-kit där nattduksborden satt monterade på en skiva med en ljusramp emellan? Sängarna stod mot skivan mellan borden och rampen satt över. I alla fall, fågelskrället hade trillat ner bakom gavelskivan som var 1,5 m hög och satt fast mot väggen…som tur var fick vi fram den i tid!

Tvärs över gatan låg Klippstugan, den första frisör jag någonsin gick till, det skedde efter att mamma klippt mig i örat och jag vägrade låta henne pröva igen…jag hade en annan frisyr på den tiden som ni kan se på bilden nedan.

På den tiden kunde man handla i en riktig butik i samma kvarter som man bodde. Butiken, som i detta fall var en VIVO-butik, finns inte kvar, inte ens byggnaden finns kvar längre tyvärr, det var en gul träkåk från 50-talet tror jag.

När vi var små lekte vi ibland i två mindre trädansamlingar, den ena låg bakom huset där vi bodde, vi kallade den lilla djungeln. Jag, min bror, min kusin och två kusinbarn som var lika gamla som jag och min bror lekte ofta tillsammans, vi bodde i samma område allihopa. Det starkaste minnet jag har av lilla djungeln är när jag ramlade ner från ett av träden och bröt armen mot en rot. Jag var 6 år då.

Om man fortsatte ner längs gatan ca 100 m kom man till Charlies kiosk där vi brukade köpa plockgodis i luckan när vi inte åkte ner till stan och handlade på Fruktcentralen.

Här stod kiosken, den revs och ersattes av huset på bilden en bit in på 80-talet, vi hade då flyttat till Vindeln.

Om man fortsätter Bölevägen mot området Böleäng och stoppar efter ca 500 m så kan man se en förskola med två byggnader. Den mindre, äldre delen närmast korsningen var tidigare en skola. Jag gick mina första 2 år där, innan vi flyttade.

Andra klass.

Min fröken, som var från Skellefteå, hette Birgitta och hon var minsann en riktig fan av Skellefteås ishockeylag. Vi blev lovade glass när dom spelade finaler säsongen 77-78, så att trots att de flesta ju hejade på Björklöven var vi riktiga AIK-fans de dagarna. Som den sportinsatte vet så vann ju Skellefteå SM-guldet över Solna AIK och vi fick vår glass under stort jubel! Det är förresten hög tid att detta upprepar sig nu, 33 år sedan sist. Jag lovar att om de vinner så bjuder jag mina jobbarkompisar på glass 😉

En glad Hardy Nilsson firar SM-bucklan

Nåja, det finns mer att berätta om Teg som stadsdel, men jag gör ett eget inlägg om detta, detta är långt nog som det är!

Bågenhusen, 1954: Bostadsrättsföreningar och Umeås första höghus

Systemet med statliga räntesubventioner och reglering av byggarbetsmarknaden gav staten möjligheter att gynna de allmännyttiga och kooperativa bostadsrättsföreningarna, främst HSB och fackföreningsägda Riksbyggen. Kommunerna var däremot länge mer negativa.

Sigurd Karlsson hade varit med om att starta Hyresgästernas Spar- och Byggnadsförening i Umeå redan 1933. Karlsson var ordförande för HSB ända till 1954, med undantag för ett avbrott 1949-50. Han följdes av Manfred Sandberg, som satt kvar till 1972. År 1978 blev Torsten W Persson ordförande.

Efter den tidiga starten dröjde det emellertid hela tolv år innan HSB hade råd att bygga sitt första hus, år 1945. Ett skäl till dröjsmålet var att Umeå stad inte ville gå i borgen för de nödvändiga lånen. Högern och folkpartiet ansåg helt enkelt att bostadsbyggande var en privat och inte en kommunal syssla. För Riksbyggen som förvaltade byggarbetarnas fackföreningskassor var det enklare att bekosta byggen, särskilt som man därmed kunde öka arbetarnas sysselsättning. På så sätt tillkom de för sin tid stora hyreshusen vid Döbelns plan Väst på stan samt på Gustav Garvares gata, redan på 1940-talet. 1945 kunde HSB börja bygga och anvisades likaså mark på Haga, i kvarteren Geväret, Huggaren och Karbinen.

År 1951 hade man även lyckats övertala stadsfullmäktige att godkänna byggandet av ett stort åttavåningshus invid Järnvägstorget, som skulle inrymma både lägenheter, kontor och butiker. Beslut fattades fredagen 4 maj. Detaljplanen hade utarbetats av en av landets största konsultbyråer, AB Vattenbyggnadsbyrån eller VBB. Tillsammans med en del lokala opinionsbildare ansåg dock byggnadsstyrelsen det vara olämpligt att bygga så högt i den i övrigt låga trädstaden Umeå. Fullmäktiges detaljplan godkändes därför inte i första vändan.

Först 1952 hade man förhandlat fram en lösning. Den innebar att det nya husen (nu kallade Bågenhusen) – blev sex våningar högt, men därtill fick en inredd vindsvåning. Arkitekt för HSB var Calle Grandinson. Anslående på sin tid var de stora skylfönstren mot Järnvägstorget, där björkar planterades på rad. Tidstypiskt moderna detaljer inkluderade också varuleverans genom källargaraget samt bombsäkra skyddsrum.

Den första etappen, bostadsrättsföreningen Hede, var färdig 1954 och ligger till höger om Rådhusesplanaden när man stiger ut från Järnvägsstationen. Detta hus kallades från början Larco-huset, men bytte namn redan i november 1955 till Spektrumhuset. Den 5 juli invigdes Restaurang Bågen i samma hus. Maträtterna beställdes med olikfärgade kulor som matades in i den väggfasta menyn. Det hade varit roligt att se lite bilder från restaurangen från denna tiden, tyvärr har jag inte hitta några, men det kanske dyker upp, vem vet!

I alla fall, 1961 följde föreningen Bågen på Järnvägsstorgets vänstra del och till sist föreningen Esplanaden längs vänstra delen av Rådhusesplanaden.

Ytterligare två bilder från 60-talet…innan man 1970 invigde Grön Eld av Vicke Lindstrand, länge uppskattad som ett av Umeås landmärken.

Till vänster kan man skymta restaurangen Bågen, denna bilden är nog -60-tal skulle jag tro. Finns det någon som kommer ihåg vad restaurangen som var i de lokalerna senare på 1980-90-talen hette? Jag vet ju redan svaret men det är ju kul med gissningar 🙂

Idag ser det inte riktigt lika kul ut om man kollar Googles street view…

Nostalgi

I mitten på den äldre bilden står en liten grabb och suktar in i fönstret på Fruktcentralen, ett av Sveriges första ställen där man hade självplock av smågodis…på den tiden då det fortfarande var styckepris som gällde! Jag kommer ihåg att vi brukade åka dit på lördagarna när jag var liten, medan vi bodde kvar i stan. Vi brukade ibland köpa en parisare med pommes frites på Frasses bredvid järnvägsstationen och Lift juice, men oftast köpte vi plockgodis som man plockade ur Fruktcentralens godislådor och la i röda plastskålar för att kassapersonalen skulle kunna räkna in dem styckevis och stoppa i papperspåsen. Favoriter var utöver plockgodiset med pulverfyllda Ufon, winegums, sura karameller, sega bin, sega vingummiromber med hål i mitten och såna godishalsband även Nötcreme, Rigi Mjölkchoklad, lakritspipor, Nickel, Tuttifrutti-tabletter och Fruxo etc.